Såg den hyllade Apflickorna häromdagen. Den var riktigt bra och väldigt spännande trots brist på action à la Hollywood. Flera scener var nästan lite jobbiga att se då maktspelet mellan de två tjejerna påminde om den tysta strid som kan förekomma mellan barn och ungdomar. Bara för att man inte pucklar på varandra (vilket de i och för sig också gör i filmen) betyder det inte att man inte kan utkämpa rätt tuffa bataljer. Inte så publikfriande film, vilket märks när man googlar lite. Det vanliga snacket om att "kritiker förstår inte oss vanliga biobesökare" hittar man direkt. Trist och gäsp - vad man har hört det förr. Själv tycker jag det känns rätt uppenbart att människor som har som yrke att bedöma t.ex. film, musik, litteratur har en mer fördjupad möjlighet att bedöma verken än de flesta av oss. Det gör inte att jag känner mindervärdeskomplex de gånger jag inte håller med kritiker. Då tycker jag annorlunda och ibland handlar det om tycke och smak och ibland handlar det om att jag inte är tillräckligt insatt. Jag dömer t.ex. inte death metal-musik eftersom jag inte kan något om det. Jag säger inte saker som: "De där hårdrockarna måste ju fatta att deras musik är kass. Majoriteten lyssnar ju inte på sånt!"
Ett exempel där jag inser min begränsning är när Bodil Malmsten, vars böcker jag uppskattar mycket, rekommenderar böcker. För det mesta är det lite för avancerat för mig och det är väl inte så konstigt. Hon har läst böcker hela livet och har analyserat själva skrivandet och skriver själv. Tro fan att jag inte kan tillgodogöra mig samma texter som hon.
Ja ja. Slut på agitationen. Den där diskussionen gör mig så irriterad bara och eftersom den hela tiden kommer upp när film och musik koras så blir den extra intensiv så här i galornas tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar