Ingen fantastisk klänning kvar? Mitt kära K, du har den mest fantastiska klänningen av dem alla.
Så här var det:
Året var 1997. K:et och jag tillbringade en termin i London och hade fått våra CSN-pengar i en klumpsumma för hela terminen. K hade bott hemifrån i flera år, ty hon flydde småstaden vid ovanligt tidiga år. Jag, som bekväm storstadsbo, flyttade hemifrån först i samband med Londonvistelsen. Jag tror ni förstår vem som hade mest koll på pengarna.
En dag gick jag på stan för att försöka hitta lite kläder. Snabbt kunde jag konstatera att jag var både pank och tjock (på den tiden var jag det) så här skulle det inte bli några kläder.
Moloket traskade jag hem till vårt lilla lilla rum som vi delade på Helen Graham House. Inte nog med att K:et hade besök av sin not-soon-to-be-but-eventually-husband, hon hade köpt en så sjukt fin smal-och-dyr-klänning så jag hade inget annat val än att muttra någott missunnsamt och sura. Snygg som en dag var hon i den också.
Den klänningen har du kvar. Jag såg den. S är vittne.
P.S Förlåt för att jag var så dum. Du är jättefin i den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar