Ska man bli nervös?

Jag har sökt ett jobb idag. Det gör mig nervös, men en annan sak som får mig att fnissa lite nervöst är konversationen jag hade på MSN.

Läget var det där när man just fått ett mikropositivt besked, men blir så glad att man måste säga det till någon, och exkollegan på MSN var alltså närmast till hands. Eftersom det är just en fd kollega så känns det säkert att berätta. Men detta hände alltså (och om någon inte är hemma i kontorsvärlden så kanske jag först ska berätta att man ibland tar sin dator, kopplar ihop den med en projektor och visar sin skärmbild på en stor duk så alla kan se):

Jag: Hjälp, det verkar som jag är på väg på jobbintervju!
Kollegan: Vad kul, var då?
Jag: På XXX!
Kollegan: Jag sitter i möte, vi får höras sedan.
Jag (ska skoja te't som den skojare jag är): Är jag på projektorduk?
Kollegan: ...

Sedan - silence. Hoppsan.

Och ja, jag är en av de sista entusiasterna som använder MSN. Tillsammans med K för övrigt.

Fördelar

Att min föräldraledighet börjar gå mot sitt slut har sina för- och nackdelar. Eftersom det oundvikligen är så att jag ju måste jobba så har jag nu börjat se fram emot det som är fördelar med det. Here goes:
- Att slippa tänka ut och laga mat 6 dgr/vecka 2 ggr/dag
- Att cykla til jobbet = dököttet får äntligen röra på sig åtminstone lite
- Att träffa andra vuxna
- Att hinna lyssna på någon annan musik än vad barnen vill lyssna på
- Att hinna tänka egna tankar

Nackdelar som att tvingas gå upp astidigt, ha press att prestera, få en klump i magen varje gång man vabbar väljer jag att bortse från just idag.

Järnkoll

Minen på personalen i lunchmatsalen när jag frågade om de fått in mitt passerkort som jag måste glömt där. Och de (till skillnad från mig) ser att det har hakat fast sig i min sjal. Den minen såg jag idag.

Smygjular

Mina kollegor tror att det är en helt vanlig måndag, men faktum är att julen har börjat i min värld. Så här sitter jag på kontoret och lyssnar på She & Hims julskiva och tänker på glögg. Och jobbar såklart.

Ett exempel från skivan hittar du här: http://open.spotify.com/track/5B74PpNls1xwIPhLMO3HzY

Om att dra i handbromsen lite granna

Idag och igår var jag hemma från jobbet. Jag är inte direkt sjuk men på något sätt kände jag ändå att det tog stopp. Det senaste halvåret har inneburit stora, roliga och spännande förändringar och nu när alla dessa är genomförda behövde jag helt enkelt stanna till lite och stirra in i en vägg i ett par dagar. Måste samla ihop mig innan fladdrar iväg och försöker göra allt på en gång.

Får man göra så? Mia Skäringer tycker att vi ska kalla det för Samvetsbulimi i sin senaste krönika och det ligger något i det. Varför ska jag ha dåligt samvete för att jag inte driver mig själv stenhårt och för att jag känner efter hur det känns? Dessa två dagar hemma har gett mig tillfälle att sortera alla nya intryck (jag har faktiskt ägnat en del tid åt att stirra, om inte in i en vägg så i alla fall ut genom köksfönstret), bestämma mig för vad jag behöver fokusera på på jobbet och vad jag ska göra imorgon när jag kommer tillbaka för att inte allt ska rusa iväg i 180 igen.

Ganska långsiktigt om du frågar mig. Och nu ser jag fram emot att jobba igen. Snacka om quick fix.

Höjden av disträ...

...måste vara när jag tar min kopp till fikarummet, noggrant diskar ur den eftersom jag för en gångs skulle inte ska ha kaffe utan te och sedan går tillbaka till min plats. Med tom kopp.