Utan täcken och sällan på kuddar

Vet inte om det gäller de flesta barn, men våra små galningar är inte så där överdrivet intresserade av att använda kudde under huvudet (man kan ju tex ha den mellan benen i stället) eller täcke på kroppen (vilket kräver bra pyjamaser i vårt, ibland kalla hus). När de någon gång ligger på ett lite mer normalt sätt står vi föräldrar där och fånler och utstöter ett "åh" eller "nämen". Fånigt. Men föräldrar är ju lite töntiga. Det minns jag att jag tyckte en gång i tiden i alla fall.

Apropå hur mycket barn behöver veta

Läser på bloggen tuffast av alla att det gått ett radioprogram där man hävdade att barn tidigt behöver få reda på livets realiteter och då i synnerhet att vi alla ska dö. I programmet togs också frågan upp om att det är viktigt att man som föräldrar diskuterar vem som ska ta hand om ens barn om man själv dör. Jag känner också att det är viktigt att man som föräldrar försöker besluta vart man vill att barnen ska hamna om man gick bort. Vet dock inte om det är så väldigt nödvändigt att exponera barn för tråkigheter för tidigt om man inte måste. Tids nog blir man konfronterad med det och då kan man ta i det. När min mamma dog när jag var barn insåg jag att föräldrar var dödliga och började då lägga upp planer för vem som skulle ta hand om mig om pappa dog. Det blev många funderingar och jag vet inte om det har varit mig till gagn om jag tänkt på detta faktum innan hon dog. Förmodligen hade jag bara oroat mig (i onödan). Lite som när jag såg böcker som handlade om skilsmässor ("Va? Kan föräldrar skiljas? Kan MINA föräldrar skiljas?"). Ska man berätta om alla livets tråkigheter tidigt för barn? Vad vinner de på det? Allteftersom livet går uppdagas sådant ändå. Så tänker jag.