Det här med att ha en stuga och att fira påsk

Det är faktiskt inte alls dumt. Som K nämnde så är min mormor fortfarande i livet, vilket gör att följande arvssynd (nåja, kanske ett starkt ord men jag kommer inte på något bättre) uppstår när vi ska äta middag;

Mormor konstaterar att mamma har lagt fram en dessertsked att ta potatisen med. Helt inkorrekt, man ska ju ha en uppläggningssked. Mamma hävdar med en dotters överseende, men ändå irritation att det visst är en uppläggningssked. Mormor mumlar. Vi pratar om annat och mamma skickar potatisen till mig. Precis när jag ska ta skålen dubbelkollar hon - håller du? Skålen alltså. Jag svarar med en dotters överseende, men ändå irritation - jadå.

Sådär håller vi på. Och kommer man inte att tänka på Siw Malmqvists gamla dänga om att Mamma är lik sin mamma så vet jag inte vad man ska tänka på.

För att återgå till inledningen - stugan gör att man får en lagom time-out och kan pusta ut lite. Därmed kan man vara på landet i fyra dagar utan att få spader.

Kontrolltrosa del 2

Alltså - jag tror man får tänka såhär. Man väljer ju vilka färger man trivs och känner sig bekväm i. Varför skulle man inte kunna välja en form man trivs och känner sig bekväm i då?

Go for it säger jag. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på en sak min mamma berättade en gång. När hon var 16 år bodde hon på internat och råkade en gång överhöra (som vi säger i Swiden) husfrun prata med en annan lite yngre dam som jobbade som någon sorts pigaktigt (kommer inte på något bättre ord just nu). Husfrun hade köpt något liknande och ojade sig över att det blev valkar där strumpan slutade vid låren. Den yngre damen svarar försiktigt på bredaste bohuslänskan; "Jo men, serdu - någenstans måste det ta väjen vettu". Med andra ord - prova innan köp.