Novell: Utgången
M säger: Jag gav ju upp min Murakamibok för en tid sedan när jag var trött på alla surrealistiska händelser som aldrig fick någon förklaring till hur de hängde ihop. I Utgången är det surrealistiskt OCH hänger ändå ihop! Och känns samtidigt ganska verkligt på något drömlikt sätt. Det hela börjar med en skådespelare som glömmer bort sin roll i en komedi och det, mina vänner, är något jag lätt relaterar till. Inte just som skådespelare, men just känslan av att man glömt det mest basala. Många gånger har jag gått hemifrån och plötsligt undrat om jag fått på mig byxor. Oroligt känner jag efter och tack och lov har jag lyckats hittills. Eller är det bara jag som får sådana ryck?
K säger: Nä, sådana ryck tror jag de flesta har varit med om då och då. Vad jag hamnade i när jag läste den här novellen var om jag skulle läsa det som en dröm eller som om det verkligen hände. Man kan ju argumentera att det spelar ingen roll eftersom berättelsen ändå är intressant, men istället för att hänge mig åt berättelsen funderade jag på om huvudpersonen skulle vakna ur en dröm. Kanske inte riktigt så, men åt det hållet. Jag uppehöll mig delvis vid formen istället för innehållet alltså. Men med detta sagt så tycker jag att första novellen lovar gott inför fortsatt läsning!
M säger: Jag fattar hur du menar. Jag funderade också på om det var dröm eller verklighet men bestämde mig för att bara läsa på och inse efter hand. Det gjorde jag aldrig, men det kanske inte spelar så stor roll egentligen. Nu tar vi nästa tycker jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar