Det är faktiskt inte alls dumt. Som K nämnde så är min mormor fortfarande i livet, vilket gör att följande arvssynd (nåja, kanske ett starkt ord men jag kommer inte på något bättre) uppstår när vi ska äta middag;
Mormor konstaterar att mamma har lagt fram en dessertsked att ta potatisen med. Helt inkorrekt, man ska ju ha en uppläggningssked. Mamma hävdar med en dotters överseende, men ändå irritation att det visst är en uppläggningssked. Mormor mumlar. Vi pratar om annat och mamma skickar potatisen till mig. Precis när jag ska ta skålen dubbelkollar hon - håller du? Skålen alltså. Jag svarar med en dotters överseende, men ändå irritation - jadå.
Sådär håller vi på. Och kommer man inte att tänka på Siw Malmqvists gamla dänga om att Mamma är lik sin mamma så vet jag inte vad man ska tänka på.
För att återgå till inledningen - stugan gör att man får en lagom time-out och kan pusta ut lite. Därmed kan man vara på landet i fyra dagar utan att få spader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar